Summering av säsongen 17/18 – Del 2

I min andra del så tänkte jag gå genom forwards och lämna en liten kommentar till varje spelare.

Sakari Manninen – Jag ska vara ärlig och säga att jag inte hade någon som helst aning om Manninen innan säsongen och hade således heller inte några speciella förväntningar. En intressant EP-statistik var det enda underlaget att gå på. Därför måste jag nog säga att en vinst i den interna poängligan måste anses vara klart godkänt. Han klassar in som en forward för en förstalina som enda spelare i Örebro i kolumnen gamescore per match som jag brukar analysera primärt. Det som sticker ut med Manninen är hans förmåga att som liten spelare ta för sig i närkamperna. Han räds dom inte och vinner allt som oftast närkamper mot spelare som är mycket större än honom själv. Att han dessutom har fått representera Finland i flertalet landskamper och även i OS måste väl ses som ett kvitto på hans höga kapacitet.

Tom Wandell – Efter en mycket svag första säsong i Örebro så kändes det väl som att det bara kunde bli bättre inför denna säsong. Men att det skulle bli så här mycket bättre hade i varje fall jag svårt att förutse. Därmed inte sagt att det var någon klockren säsong rent poängmässigt osv, men med det solida tvåvägsspel som Wandell har visat upp så känns han som en klockren spelare att bygga ett lag kring och jag är klart nöjd med det förlängda kontraktet. Det hör inte till vanligheterna att man kan signa en svensk center av hög kvalitet på ett så pass långt kontrakt där utomlandsspel faktiskt känns otänkbart (från spelarens synpunkt). Wandell presterar som en andrakedjespelare enligt min analysmetod men jag värdesätter hans tvåvägsspel högt. Lite kul är också att han faktiskt vinner poängligan om man enbart tar hänsyn till primärpoäng (mål och förstaassist) där han hamnar en poäng före Manninen.

Jere Sallinen – Det är svårt att inte gilla Jere tycker jag. Han ser verkligen ut att älska varje byte och det är svårt att argumentera för att någon skulle jobba hårdare än honom. Med tanke på att hans fjolår mestadels präglades av en mer defensiv roll så får man väl anse att hans 23 poäng är bra. Jere har dock enbart tre andraassists vilket ger en tredjeplats i interna primärpoängsligan med 20p. Han presterar som en andrakedjespelare enligt modellen men jag ser Jere som en väldigt mångsidig spelare som kan ta sig an alla roller. Han skulle fylla en funktion i en förstalina, andralina och tredjelina samtidigt som han både kan lira boxplay och powerplay. En tacksam spelare att ha i ett lag helt enkelt. Och att han dessutom fick chansen att bli kapten efter att Ekbom degraderats måste tyda på att han har en bra ställning i gruppen också. Och vi får väl se om han får förnyat förtroende även nästa säsong.

Marcus Weinstock – Weinstock började säsongen magiskt tillsammans med Hudacek och en tredjelänk i antingen ”Jocke” eller Mastomäki och snittade en poäng per match första tio. Efter det så tunnade spelet ut något men mycket kanske kan tillskrivas kedjekamraterna där framför allt Libor verkade ha svårt att hitta rätt under Sundblads styre. Weinstock hamnade tvåa i den interna poängligan vilket måste anses riktigt bra och hamnar på en fjärdeplats i primärpoängligan. Weinstock gör flest poäng av alla i PP och var väl kanske den enskilt viktigaste spelaren i slutspurten av serien där han i dom två viktigaste matcherna på säsongen mot Mora och Karlskrona avgjorde med ett viktigt mål i den förstnämnda och hade två klasspassningar i den andra. Han hamnar enligt modellen på en nivå som andrakedjespelare vilket måste anses vara fullt godkänt och jag är fullkomligt övertygad om att Weinstock skulle kunna närma sig 35-poäng med andra kedjekamrater och ett bättre powerplayspel.

Daniel Viksten – Hamnade i en otacksam roll i en tredjelina där han troligtvis skulle vara loket i kedjan med bröderna Spink. Det kändes som att den kedjan var något snett komponerad där försvarsspelet stundtals minst sagt hackade. Han gör 22 poäng där 18 är primärpoäng och hamnar på en andrakedjenivå vilket efter förutsättningarna ändå måste anses vara rätt bra med tanke på sina kedjekollegors nivå. Det känns trist att Viksten går vidare till en ny klubb men samtidigt så har det inte riktigt stämt på samma sätt som tidigare vilket antagligen delvis går att hänvisa till hans operation under förra säsongen. Hans skottprocent sjönk från 15% de två första åren till ca 9% de två sista, jag skulle nog vilja tro att han i varje fall borde skjuta över medel som var 9,7% i år. Vilken nivå som är rimlig för Viksten att hamna på får Färjestad reda ut.

Joakim Andersson – Efter ett maximalt struligt förstaår så fick ”Jocke” äntligen göra debut. Första matchen mot Luleå var lovande och i sin hemmadebut så gjorde han smått magiska 1+2 där målet kom direkt i första bytet. Tyvärr så hackade spelet mest under resterande säsongen och det kändes inte alls som att dom hittade rätt i formationerna för att få ut det mesta av honom. Mycket av det ska självklart tillskrivas ett hockeyfritt fjolår med operation och rehab. Och med förutsättningen där alla hoppades att han skulle leverera tillräckligt för att kompensera det missade förstaåret så var det nästan dömt att misslyckats. Framför allt när man som Jocke heller inte har varit en producerande forwards på väldigt länge. När Hedman gjorde sitt intåg så fick ”Jocke” äntligen någon spelare som passade hans sätt att spela ishockey och dom två fungerade mycket bra tillsammans. Tyvärr så får vi inte veta hur bra deras nästa år hade varit då förhandlingarna nyligen förklarades avslutade och han presenterades av HV71. Jag tror nog inte att det var något vidare snack att ”Jockes” kontrakt inte skulle förlängas. Med tanke på alla rykten som for omkring om hur han ens hamnade i Örebro till en början osv så förstår jag att man som sportchef inte vill chansa med ett ytterligare (får man anta) dyrt kontrakt ifall någon slags skada skulle ske igen. Situationen har helt enkelt blivit jäkligt knepig i sin helhet och ingen skugga ska falla på Joakim då hans agent antagligen har gjort ett ypperligt jobb i förhandlingarna och Joakim alltid framstått som en sympatiskt och otroligt seriös person. Synd att det blev som det blev bara då det hade varit spännande att se vad han hade kunnat göra med en säsong i ryggen. Joakim hamnar på en position för en tredjekedja med produktion på 15 poäng vilket ger en niondeplats i interna poängligan.

Tyson Spink – Det är svårt att inte analysera bröderna tillsammans då de i sin helhet till säsong även där är extremt lika. Men rollen som ytterforward var mer skonsam för Tyson och han hamnar på en högre ranking än brorsan trots att de båda kvalar in på en 4:e-kedjenivå. Tyson gör klart godkända 18 poäng och borde kunna ta steg framåt med tanke på att det var en helt ny liga och nivå dom testade på för första gången. Jag gillar deras inställning där det alltid är 100% som gäller men det kan också ta sig uttryck i en lite för stor mängd 2-minutersutvnisningar, men det kanske också är en anpassning som måste ske. Jag har varit i valet och kvalet över deras säsong men med tanke på förutsättningarna som dom hade innan dom kom hit så måste ändå 18-poäng anses vara klart godkänt. Jag tycker att dom ibland gasade på för friskt framåt utan att ta hänsyn till spelvändningar m.m. men det blev bättre under säsongen när deras roll minskade och förhoppningsvis kan det vara en lärdom till nästa säsong.

Christopher Mastomäki – Mastomäki hamnar väl i den kategorin av spelare som mest ska se till att inte släppa in mål än vad det gäller att producera egna. Han fick dock testa på att spela mer offensiv hockey när han vikarierade för Joakim där i början och gjorde det riktigt bra efter förutsättningarna. Han hamnar på en roll för en 4:e lina vilket väl får anses motsvara förväntningarna man hade på honom. Känslan är väl dock att han borde kunna ta steg framåt med sin ringa ålder och det skulle inte förvåna mig om han får en något framflyttad position till nästa säsong.

Tylor Spink – Hade det nog lite svårare att ställa om än vad brorsan hade med tanke på att en center i Sverige antas ta ett mycket stort defensivt ansvar, något som jag misstänker inte är prio ett i ECHL. Dessutom så hade han inte en tillräcklig smartness för att backa upp sin mindre kroppshydda som tex en spelare som Derek Ryan gjorde när han centrade i SHL. Jag är lite osäker på om vi kommer att få se en Spink centra en kedja nästa säsong eller om det är kanten som gäller? Jag anser nog ändå att Mastomäki står högre i rang men det kan säkert skifta vad det lider. Det är ändå något med Spinkarna jag gillar när det kommer till deras offensiva spel, de har vissa punkter som inte går att bara lära ut på samma sätt som man kan göra med ett försvarsspel. Tylor hamnar precis som brorsan på en nivå för en fjärdekedja och producerar även han 18-poäng vilket måste anses vara klart godkänt. Precis som med brorsan så antar jag att man har fått hyfsat mycket för pengarna vad det kommer till produktion.

Kalle Olsson – Jag hade en känsla under försäsongsmatcherna att Kalle skulle vara den spelaren som skulle ta störst kliv under säsongen. Jag tyckte att han hade bra driv och såg bra ut rent spelmässigt. Men det blev inte riktigt så och han var till och från petad till förmån för andra spelare. Olsson gör alltid sitt defensiva arbete bra och kommer alltid att leverera bra i boxplay. Han gör även ett något underskattat arbete framför motståndarkassen då och då när kedjan sticker upp och det finns absolut en roll för Olsson i Örebro. Det enda som jag ser är ett litet problem är att han på ett sätt sitter på en utvecklingsplats. Dvs den positionen han spelar på skulle kunna tas av en spelare man tror kommer att ta ett större kliv i sin utveckling för att på så sätt hjälpa Örebro till att vinna matcher. Varför inte Glenn Gustafsson, Anton Johansson eller en Lodin? Men för att man ska kunna ta det steget som förening så bör man ha tre stabila kedjor i övrigt för kompensera de fel en ungdomskedja måste få göra för att utvecklas. Och där kanske inte Örebro är än och då passar Olsson bra in med sina många år i klubben och stabila boxplayspel. Kalle levererar på en nivå som en fjärdelinaspelare.

Glenn Gustafsson – Glenn har fått lira en hel del SHL-hockey sitt sista juniorår. Glenn har absolut kapaciteten till att bli en bra SHL-spelare. Kanske inte för en poängproducerande kedja men absolut för en tredje/fjärdelina där han mer kan använda sin fysik och vara jobbig. Glenn blev även en pionjär i Örebros hockeyhistoria med sin JVM-turnering där han levererade över förväntan med tre poäng på sju matcher och en vunnen silvermedalj. Det är svårt att analysera juniorer på ett rättvist sätt tycker jag och Glenn kvalar in på en extrakedjenivå men borde absolut kunna spela i en fjärdekedja till nästa säsong. Egentligen kanske han skulle må bra av att spela mycket i en hockeyallsvensk klubb men med de nya utlåningsregler som har kommit så skulle jag snarare tro att det blir SHL-spel för honom. Han kanske tar Wiklanders roll i fjärdekedjan?

Johan Wiklander – Det var en strulig säsong för ”JW” då han i långa perioder var petad och det hela mynnade ut i en utlåning till antagonisterna i Karlskoga. Jag var otroligt imponerad av Johans vilja att ta sig tillbaka och det tyder på en grym skalle. Jag har alltid gillat ”JW” för hans charm och hjärta, men detta var tyvärr det sista vi fick se av honom i ÖHK som utespelare. Farten är inte riktigt där och jag tycker att han har tappat lite av sitt spel med de säsonger han har fått spela i en lägre kedjehierarki. Han hamnar också på en nivå som extrakedjespelare.

Gustaf Franzén – Imponerade verkligen under försäsongen där han med sina fem poäng på åtta matcher hamnade sexa i interna poängligan. Tyvärr så visade det sig att det inte gick att transferera till SHL-säsongen och Franzén kändes inte riktigt ha tagit det där klivet för att bli en stabil SHL-spelare. Har väl gjort det helt okej i boxplay men borde kunna ta större kliv med mer speltid nu under en säsong med Karlskoga. Han har ett par gånger blixtrat till med ett par fina aktioner som tyvärr inte har renderat i mål, men spelet har nog i sin helhet varit ganska blekt. Hamnar också på en extraforwardnivå.

Rodrigo Abols – Känns som att det finns väldigt mycket hockey i den killen. Han har fina handleder men kanske inte riktigt den där styrkan eller farten som krävs för att klara av att lira på SHL-nivå. Men ett kliv ned i HA och det blev en succé istället med 17 poäng på 18 matcher. Kvalar in på en extrakedjenivå som sista man med över 20-matcher under bältet. Kan han ta steg redan under barmarken för att bli en bra SHL-spelare eller blir det till att försöka leta en utlåning ändå? Abols känns inte direkt som den spelaren som ska spela defensiv hockey tillsammans med Kalle Olsson utan snarare ska vara i en offensiv roll. Där kanske en fjärdekedja med unga offensivt spännande spelare skulle kunna funka men det blir lite schizofrent att tex ha honom tillsammans med Olsson. I varje fall om han inte kan ta större defensiva steg till nästa säsong såklart.

 Övriga spelare har lämnat Örebro eller inte spelat mer än 20-matcher för Örebro men jag skriver en rad ändå.

Jeremy Williams – Svårt att klaga på 0,5p/match på en sen värvning från tyska ligan. Men han blev inte den injektionen i powerplay som han var tänkt att vara och jag ser faktiskt inga problem alls med att han lämnar. Han kändes inte drivande på något sätt i sin kedja utan där var Hedman ångloket.

Anton Hedman – Vilken succéman! Från att ha varit i en undanskymd roll i Luleås styrspel till att få kliva in, forechecka och stressa motståndarna istället och även lira mycket powerplay. Det såg ut att ha gjort Anton gott och han såg ut att älska varenda sekund på banan trots det prekära läget som laget var i när han anslöt. Det känns som en perfekt spelare för Sundblad och jag förstår varför han har varit uppskattad i de övriga lag som han har varit i tidigare. Hans kapacitet i det fysiska spelet hade jag koll på men blev positivt överraskad av hans fina handleder och spel med puck. Ska vi våga tro på personbästa i SHL för honom nästa säsong? Då ska han lyckas slå 22 poäng vilket med årets avslutning inte alls känns speciellt avlägset. Lägger man ihop hans säsong i både Luleå och Örebro så hamnar han på en fjärdekedjenivå men avslutningen måste ha varit på en betydligt högre nivå.

Libor Hudacek – Hade en otroligt märklig säsong. Han såg ut att börja som han avslutade förra säsongen med bra produktion tillsammans med Weinstock, 9 poäng på dom 10 första matcherna. Men slutade i FBK med en vårdslös slashing. Hävdar själv att han hade skadeproblem vilket jag absolut kan köpa men det kändes inte som att han riktigt var bekväm med det nya spelsättet. Annars är ordet bekväm precis det man skulle beskriva Hudacek som. Det var otroligt synd att allt blev som det blev då Hudacek i sina bästa stunder är helt magisk och nu lär det bli Slovakien för honom. Hamnar på en tredjekedjenivå enligt min beräkningsmodell.

Filip Ahl – Visade sig inte hänga med i SHL-tempot och lämnade för spel i Karlskoga där han gjorde det riktigt bra. Märklig värvning från första början där känslan var att han endast var en värvning i linje med Sundblads önskan om en bred trupp snarare än någon man ville ha och utveckla med tanke på att man bara skrev ett år med honom.

Framtiden – Här kommer NJ att ha bryderier till nästa säsong. Fjolårets forwardstrupp var inte mycket bättre än året innan och för att ta ett kliv nu så måste verkligen spets värvas in. Det borde rimligtvis finnas en hel del att ta av i budgeten när spelare som Viksten, Jocke och Libor har lämnat. Men det bör inte vara några hiskeliga summor. Det känns som att Örebro måste fylla på i topp sex på forwardssidan medans man har en hel del alternativ på botten sex. Problemet med botten sex är väl bara att det är lite svårgripbart hur dom har tänkt då det är många namn som slåss om samma platser.